Jag har en hel del ångest ofta, och vet att det finns många med mig som också lider av det. För ett lidande är det, man blir så begränsad och hindrad av det!
Idag fick jag en påminnelse om min ångest. Andreas gav förslaget att han skulle åka in och träna och så skulle jag komma in till stan med Nalle efteråt. När han sa det kände jag hur hela jag blev anti - i huvudet gick allt i super-fart och jag försökte på alla sätt undvika den lösningen. "Ska jag skita i att åka alls, åka in med Ante och vänta i stan när han tränar eller ska jag ringa nån med bil?" Allt för att slippa åka buss med Nalle ensam. Nu till det konstiga. Nalle är underbar att åka buss med, sköter sig exemplariskt och märks knappt under hela resan. All ångest jag känner är bara en reaktion på alla påhitt som min egen hjärna kommer upp med. Jag börjar liksom tvivla på min egen förmåga och målar upp ett scenario där allt går så dåligt det bara kan gå och inget är som det brukar.
Hade detta varit för ca 6 månader sedan så hade jag på ett eller annat sätt sett till att jag inte behövde åka buss själv med Nalle. Men nu sa jag, efter att ha erkänt hur jag kände för Andreas, att "ja men då gör vi så". Jag TVINGADE min hjärna att acceptera att det skulle hända oavsett hur mycket ångest den slängde in. Och vips så var ångesten som bortblåst. Sen blev det inte så att jag behövde åka in själv ändå, MEN jag hade fått min ångest att backa och ändrat känslan inför det, och jag tror att det var det viktigaste.
Ett stort tack ska min älskade Andreas ha för att han alltid lyssnar när jag behöver slänga ur mig mina jobbiga känslor. Han dömer mig inte och han tycker inte att jag är konstig, däremot hjälper han mig att se att det inte är någon fara och att det kommer gå hur bra som helst :) Vad skulle jag göra utan honom?
Så till er alla, när något känns svårt att ta sig igenom eller rent utav skrämmande, blunda och kasta er ut i det i alla fall! Och kom ihåg - hjärnan är lättlurad, så låtsas att ni är helt lugna så ska ni se att ni är det efter en stund också :)
Idag fick jag en påminnelse om min ångest. Andreas gav förslaget att han skulle åka in och träna och så skulle jag komma in till stan med Nalle efteråt. När han sa det kände jag hur hela jag blev anti - i huvudet gick allt i super-fart och jag försökte på alla sätt undvika den lösningen. "Ska jag skita i att åka alls, åka in med Ante och vänta i stan när han tränar eller ska jag ringa nån med bil?" Allt för att slippa åka buss med Nalle ensam. Nu till det konstiga. Nalle är underbar att åka buss med, sköter sig exemplariskt och märks knappt under hela resan. All ångest jag känner är bara en reaktion på alla påhitt som min egen hjärna kommer upp med. Jag börjar liksom tvivla på min egen förmåga och målar upp ett scenario där allt går så dåligt det bara kan gå och inget är som det brukar.
Hade detta varit för ca 6 månader sedan så hade jag på ett eller annat sätt sett till att jag inte behövde åka buss själv med Nalle. Men nu sa jag, efter att ha erkänt hur jag kände för Andreas, att "ja men då gör vi så". Jag TVINGADE min hjärna att acceptera att det skulle hända oavsett hur mycket ångest den slängde in. Och vips så var ångesten som bortblåst. Sen blev det inte så att jag behövde åka in själv ändå, MEN jag hade fått min ångest att backa och ändrat känslan inför det, och jag tror att det var det viktigaste.
Ett stort tack ska min älskade Andreas ha för att han alltid lyssnar när jag behöver slänga ur mig mina jobbiga känslor. Han dömer mig inte och han tycker inte att jag är konstig, däremot hjälper han mig att se att det inte är någon fara och att det kommer gå hur bra som helst :) Vad skulle jag göra utan honom?
Så till er alla, när något känns svårt att ta sig igenom eller rent utav skrämmande, blunda och kasta er ut i det i alla fall! Och kom ihåg - hjärnan är lättlurad, så låtsas att ni är helt lugna så ska ni se att ni är det efter en stund också :)
Älskade hund!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar