Tänker skriva en del saker nu som är väldigt jobbiga för mig att berätta om, men som jag ändå känner att jag behöver dela med mig av. Alla känner vi väl till bringaren som rinner över när man bara håller inne allting.
Vår hund, Nalle, kan inte vara själv hemma. Han river inte sönder lägenheten, men han är ytterst duktig på att yla. Han är en hund som tycker mycket om sin familj och vill alltid vara nära oss. På senaste tiden har han långsamt fått vänja sig att jag inte alltid är med honom, han har varit hos hundvakt, på hundpensionat och även varit bunden utomhus. På det här sättet känner jag att han faktiskt har blivit mer självständig, han kan gå in i ett annat rum och lägga sig och han är inte i hälarna på mig varje gång jag byter rum.
Jag har idag bestämt mig för att åter ta upp ensamträningen med Nalle, hans förutsättningar är bättre nu och han visar inte lika mycket oro och stress när jag stänger en dörr mellan oss. Dessutom har vi nu bott här i snart ett år och jag tror han känner sig tryggare här nu. Problemet är nog främst min egen ångest. När Nalle ylar får jag direkt magknip och mår illa, jag blir liksom totalstressad direkt. Inte för att jag tror att han ska fara illa på något sätt, utan för att jag är rädd att nån granne blir irriterad. Den här ångesten har lääänge nu hindrat mig från att verkligen lägga ner tid på träningen med Nalle, jag mår helt enkelt alldeles för dåligt för att orka med det. Den enkla lösningen har varit att helt enkelt strunta i det och lösa varje situation när den uppstår.
Men nu har jag alltså bestämt mig och har satt upp en plan. Jag ska imorgon/ikväll sätta upp en lapp i trapphuset om att jag ska ensamträna min hund och att det kan väsnas en del stundvis. Om de vill ha tyst någon speciell tid så kan de meddela mig, förutom de självklara tiderna (tidig morgon och sen kväll). På det här sättet borde min ångest lindras, då har jag ju varnat och de vet då att han inte bara är lämnad ensam utan att jag faktiskt är precis i närheten eller till och med fortfarande i lägenheten. Planen är att på nåt sätt filma/spela in hans beteende och ljudnivå och ta det oändligt sakta. När jag kan se på film/höra i inspelning att han beter sig - då vågar jag lämna honom korta stunder för att sedan förlänga dessa stegvis.
Som ni kanske förstår är livet med en hund som inte kan lämnas ensam lite knepigt. Han kan ju dock vara själv i bilen vilket underlättat lite, och är han själv i bilen tänker vi såklart på temperatur ute osv osv, han far inte illa på något sätt och det är inte flera timmar i sträck det handlar om, bara när det absolut behövs. Tidigare i vinter när vi inte hade bil var en av oss alltid hemma med Nalle, om han inte kunde följa med. Detta inskränker såklart det sociala livet vilket var väldigt tufft. Många gånger har vi tänkt att: "Så skönt det skulle vara om han inte fanns". Självklart vill inte vi göra oss av med honom, han är ju NALLE, livet skulle inte vara detsamma utan honom. Men just vissa situationer önskar man bara att han inte fanns, eller kunde vara själv.
Nu hoppas jag ju att det här ska lösa sig, och vill ni så får ni jätte gärna komma med tips, råd och stöttning. Det behöver jag!
Vår hund, Nalle, kan inte vara själv hemma. Han river inte sönder lägenheten, men han är ytterst duktig på att yla. Han är en hund som tycker mycket om sin familj och vill alltid vara nära oss. På senaste tiden har han långsamt fått vänja sig att jag inte alltid är med honom, han har varit hos hundvakt, på hundpensionat och även varit bunden utomhus. På det här sättet känner jag att han faktiskt har blivit mer självständig, han kan gå in i ett annat rum och lägga sig och han är inte i hälarna på mig varje gång jag byter rum.
Jag har idag bestämt mig för att åter ta upp ensamträningen med Nalle, hans förutsättningar är bättre nu och han visar inte lika mycket oro och stress när jag stänger en dörr mellan oss. Dessutom har vi nu bott här i snart ett år och jag tror han känner sig tryggare här nu. Problemet är nog främst min egen ångest. När Nalle ylar får jag direkt magknip och mår illa, jag blir liksom totalstressad direkt. Inte för att jag tror att han ska fara illa på något sätt, utan för att jag är rädd att nån granne blir irriterad. Den här ångesten har lääänge nu hindrat mig från att verkligen lägga ner tid på träningen med Nalle, jag mår helt enkelt alldeles för dåligt för att orka med det. Den enkla lösningen har varit att helt enkelt strunta i det och lösa varje situation när den uppstår.
Men nu har jag alltså bestämt mig och har satt upp en plan. Jag ska imorgon/ikväll sätta upp en lapp i trapphuset om att jag ska ensamträna min hund och att det kan väsnas en del stundvis. Om de vill ha tyst någon speciell tid så kan de meddela mig, förutom de självklara tiderna (tidig morgon och sen kväll). På det här sättet borde min ångest lindras, då har jag ju varnat och de vet då att han inte bara är lämnad ensam utan att jag faktiskt är precis i närheten eller till och med fortfarande i lägenheten. Planen är att på nåt sätt filma/spela in hans beteende och ljudnivå och ta det oändligt sakta. När jag kan se på film/höra i inspelning att han beter sig - då vågar jag lämna honom korta stunder för att sedan förlänga dessa stegvis.
Som ni kanske förstår är livet med en hund som inte kan lämnas ensam lite knepigt. Han kan ju dock vara själv i bilen vilket underlättat lite, och är han själv i bilen tänker vi såklart på temperatur ute osv osv, han far inte illa på något sätt och det är inte flera timmar i sträck det handlar om, bara när det absolut behövs. Tidigare i vinter när vi inte hade bil var en av oss alltid hemma med Nalle, om han inte kunde följa med. Detta inskränker såklart det sociala livet vilket var väldigt tufft. Många gånger har vi tänkt att: "Så skönt det skulle vara om han inte fanns". Självklart vill inte vi göra oss av med honom, han är ju NALLE, livet skulle inte vara detsamma utan honom. Men just vissa situationer önskar man bara att han inte fanns, eller kunde vara själv.
Nu hoppas jag ju att det här ska lösa sig, och vill ni så får ni jätte gärna komma med tips, råd och stöttning. Det behöver jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar