Alla har vi en mamma. Vissa av oss avgudar vår mamma medan andra avskyr henne. Alla har vi vuxit upp olika, och alla mammor är olika. Det här inlägget handlar om min mamma och jag.
Mamma var knappt 21 år gammal när hon födde mig. En väldigt ung kvinna, jag som snart fyller 23 kan inte tänka mig att hon hade ett barn på 2 år när hon var i min ålder. När hon dessutom fick mig, 2 veckor för tidigt, och med en njure som inte ville fungera riktigt bra. Det beundrar jag. Styrkan hon måste haft när jag var sjuk, när jag hade hög feber och de fick åka till sjukhuset med mig. Det måste vara en hemsk känsla att se sitt barn må så dåligt.
Oavsett när man säger att man är vuxen så tror jag inte att man blir riktigt vuxen förrän man måste ta ansvar för någon annans liv förutom sitt eget. Om det så är ett djur eller ett barn. När du älskar en annan varelse så mycket att du inte kan tänka dig att förlora honom/henne. Jag tror att det var då min mamma blev vuxen, när hon fick mig.
Jag vill tro, och har hört, att jag var ett barn som var lätt att ha att göra med. Jag tror också att det inte berodde på vilka gener jag har, jag tror det beror på mina föräldrar. Jag har alltid älskat min mamma, sett upp till henne. Jag har alltid varit rädd för att göra henne ledsen, att se henne ledsen och besviken har alltid gjort mig ledsen. På något sätt tror jag att vi har ett nära band mellan varandra, vi kanske inte alltid förstår varandra men vi bryr oss om varandra - på riktigt.
När jag var i de yngre tonåren så var hästar mitt allt. Min mamma var väl inte så insatt i hästar, men när en av mina favorithästar blev såld från ridskolan och jag kom hem gråtandes så höll hon om mig. Hon viftade inte bort det med att "det är bara en häst" som många andra skulle ha gjort, hon tröstade mig och jag kände mig förstådd.
När jag kom upp i 15+ åldern och var väldigt obalanserad så fanns hon där. Jag ville inte då att hon skulle bry sig, men innerst inne var jag ändå glad att hon gjorde det. Hon såg igenom mina försök att dölja att jag skadade mig själv. Hon var där, även när jag inte trodde att hon var det.
Att vara mamma när hennes barn blir självdestruktivt kan inte vara lätt. Vad kan man som mamma göra när ens barn inte vill ha ens hjälp och drar sig undan? Jag tycker att min mamma gjorde så gott hon kunde - och jag sitter ju här och skriver idag så det måste ju betyda att hon gjorde det bra. Det jag tror många föräldrar gör fel är att ingripa för mycket. Visst ska man ingripa, men för mycket kan göra saken mycket värre. Ett barn behöver få spelrum och få göra misstag för att lära sig. Min mamma gav mig rum för misstag, och stöd att ta mig upp igen när jag behövde det. Det gjorde mig starkare och har gett mig ganska mycket självinsikt.
Idag ser jag min mamma som, såklart, min mamma. Men även en vän. Jag kan prata med henne om i princip allt. Det bästa jag vet, och som jag alltid tyckt om, är att få umgås ensam med mamma, åka och handla eller så, och bara få prata om allt. Jag älskar min mamma!
Mamma var knappt 21 år gammal när hon födde mig. En väldigt ung kvinna, jag som snart fyller 23 kan inte tänka mig att hon hade ett barn på 2 år när hon var i min ålder. När hon dessutom fick mig, 2 veckor för tidigt, och med en njure som inte ville fungera riktigt bra. Det beundrar jag. Styrkan hon måste haft när jag var sjuk, när jag hade hög feber och de fick åka till sjukhuset med mig. Det måste vara en hemsk känsla att se sitt barn må så dåligt.
Oavsett när man säger att man är vuxen så tror jag inte att man blir riktigt vuxen förrän man måste ta ansvar för någon annans liv förutom sitt eget. Om det så är ett djur eller ett barn. När du älskar en annan varelse så mycket att du inte kan tänka dig att förlora honom/henne. Jag tror att det var då min mamma blev vuxen, när hon fick mig.
Jag vill tro, och har hört, att jag var ett barn som var lätt att ha att göra med. Jag tror också att det inte berodde på vilka gener jag har, jag tror det beror på mina föräldrar. Jag har alltid älskat min mamma, sett upp till henne. Jag har alltid varit rädd för att göra henne ledsen, att se henne ledsen och besviken har alltid gjort mig ledsen. På något sätt tror jag att vi har ett nära band mellan varandra, vi kanske inte alltid förstår varandra men vi bryr oss om varandra - på riktigt.
När jag var i de yngre tonåren så var hästar mitt allt. Min mamma var väl inte så insatt i hästar, men när en av mina favorithästar blev såld från ridskolan och jag kom hem gråtandes så höll hon om mig. Hon viftade inte bort det med att "det är bara en häst" som många andra skulle ha gjort, hon tröstade mig och jag kände mig förstådd.
När jag kom upp i 15+ åldern och var väldigt obalanserad så fanns hon där. Jag ville inte då att hon skulle bry sig, men innerst inne var jag ändå glad att hon gjorde det. Hon såg igenom mina försök att dölja att jag skadade mig själv. Hon var där, även när jag inte trodde att hon var det.
Att vara mamma när hennes barn blir självdestruktivt kan inte vara lätt. Vad kan man som mamma göra när ens barn inte vill ha ens hjälp och drar sig undan? Jag tycker att min mamma gjorde så gott hon kunde - och jag sitter ju här och skriver idag så det måste ju betyda att hon gjorde det bra. Det jag tror många föräldrar gör fel är att ingripa för mycket. Visst ska man ingripa, men för mycket kan göra saken mycket värre. Ett barn behöver få spelrum och få göra misstag för att lära sig. Min mamma gav mig rum för misstag, och stöd att ta mig upp igen när jag behövde det. Det gjorde mig starkare och har gett mig ganska mycket självinsikt.
Jag älskar dig också Jättemycket Kram
SvaraRadera