Jag är rädd för döden. Inte så mycket för att jag själv ska dö, mer för att bli lämnad kvar. Tänk när Nalle dör, vad händer då? Kommer jag orka med att skaffa en ny hund? Hur ska jag hantera att aldrig få gosas med honom igen?
Och ännu värre, om någon i familjen dör. Det vet jag inte hur man hanterar. Jag kan börja storgråta av bara tanken, familjen ska ju alltid finnas där. Allihopa.
Och så det jag inte tror jag skulle kunna hantera. Om Andreas dog. Jag vet faktiskt inte om jag skulle kunna gå vidare efter det. En ny kille? Näe jag kan inte se hur det skulle kunna gå. Jag älskar Andreas så enormt mycket, och att förlora honom skulle vara så enormt tungt. Även detta kan jag ligga och gråta över när jag tänker på det. Som jag skrev till Andreas idag: Jag vill inte att någon av oss ska dö, jag vill leva och älska honom flera livstider om!
Döden är oundviklig, men så fruktansvärt smärtsam!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar