"I've never loved one like you"
Så känner jag med Andreas. Jag tror inte att jag riktigt visste vad kärlek var innan jag träffade honom. Jag har varit förälskad måna gånger och trott att jag älskat två gånger före Andreas. Men med facit i hand var jag inte alls lika kär och förälskad då som jag är nu.
"Home is wherever I'm with you"
Det är en slags känsla av evighet jag har nu. Vi har alltid varit och kommer alltid att vara. Tiden före Andreas känns inte som mitt liv riktigt, det var någon annan som levde de åren. Lite grann som att jag fann mig själv när jag fann Andreas. Och det förklarar väl lite grann känslan jag hade första gången jag såg Andreas. Känslan av att jag skulle förbli olycklig resten av mitt liv om jag inte fick leva det med honom.
"Man oh man you're my best friend"
Jag delar allt med Andreas. Allt. Jag går inte till mina kompisar och klagar över hur han är eller vad han gör och inte. Stör något mig så får han veta det, men behöver inte han veta det så håller jag det för mig själv och lär mig leva med det. Och konstigt nog älskar jag allt han gör. Om han glömmer sina små svärd (tandpetare) lite överallt tänker jag bara "förbannade svärd-gull" med ett leende och plockar bort dem. Om han inte hjälper mig i köket när jag ber om det utan "måste" göra en massa saker före och när han väl ska hjälpa är det redan fixat, så stör det inte mig. Han är bara så, och det är faktiskt charmigt. Han är min bästa vän i hela världen, och han är perfekt i all sin mänsklighet. Jag vill inte ändra något.
"My heart liquified and I sighed "oh this must be a dream""
Jag säger till honom att han är älskad och att jag alltid vill vara med honom varje dag. Flera gånger per dag. Säkert ett tiotal gånger. Det är inte fejkat någon av gångerna. Jag måste bara få säga det när känslan bubblar upp, när kärleken liksom vill svämma över, och i den här relationen råkar det vara väldigt ofta. Och kramar, och pussar, det snålas det inte med. På något sätt vill jag försäkra mig om att han verkligen vet att han är älskad, alltid. Om något skulle hända och jag inte skulle hinna ta farväl så vill jag veta att det sista han hörde från mig var att jag älskar honom.
Jag är konstant nykär. Och jag tycker förresten att det är ett dåligt uttryck. För om det här är att vara nykär så vill jag att vi alltid ska vara det!
Så känner jag med Andreas. Jag tror inte att jag riktigt visste vad kärlek var innan jag träffade honom. Jag har varit förälskad måna gånger och trott att jag älskat två gånger före Andreas. Men med facit i hand var jag inte alls lika kär och förälskad då som jag är nu.
"Home is wherever I'm with you"
Det är en slags känsla av evighet jag har nu. Vi har alltid varit och kommer alltid att vara. Tiden före Andreas känns inte som mitt liv riktigt, det var någon annan som levde de åren. Lite grann som att jag fann mig själv när jag fann Andreas. Och det förklarar väl lite grann känslan jag hade första gången jag såg Andreas. Känslan av att jag skulle förbli olycklig resten av mitt liv om jag inte fick leva det med honom.
"Man oh man you're my best friend"
Jag delar allt med Andreas. Allt. Jag går inte till mina kompisar och klagar över hur han är eller vad han gör och inte. Stör något mig så får han veta det, men behöver inte han veta det så håller jag det för mig själv och lär mig leva med det. Och konstigt nog älskar jag allt han gör. Om han glömmer sina små svärd (tandpetare) lite överallt tänker jag bara "förbannade svärd-gull" med ett leende och plockar bort dem. Om han inte hjälper mig i köket när jag ber om det utan "måste" göra en massa saker före och när han väl ska hjälpa är det redan fixat, så stör det inte mig. Han är bara så, och det är faktiskt charmigt. Han är min bästa vän i hela världen, och han är perfekt i all sin mänsklighet. Jag vill inte ändra något.
"My heart liquified and I sighed "oh this must be a dream""
Jag säger till honom att han är älskad och att jag alltid vill vara med honom varje dag. Flera gånger per dag. Säkert ett tiotal gånger. Det är inte fejkat någon av gångerna. Jag måste bara få säga det när känslan bubblar upp, när kärleken liksom vill svämma över, och i den här relationen råkar det vara väldigt ofta. Och kramar, och pussar, det snålas det inte med. På något sätt vill jag försäkra mig om att han verkligen vet att han är älskad, alltid. Om något skulle hända och jag inte skulle hinna ta farväl så vill jag veta att det sista han hörde från mig var att jag älskar honom.
Jag är konstant nykär. Och jag tycker förresten att det är ett dåligt uttryck. För om det här är att vara nykär så vill jag att vi alltid ska vara det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar