Att dra i handbromsen

Har ni gjort det någon gång? Bara ryckt i kryckan och stannat hela era liv på stället? Jag har gjort det. Min förra arbetsplats krävde allt av mig och jag gav allt och en smula extra. När jag sen tappade förmågan att komma ihåg saker och även tappade en skvätt av livsgnistan, då kastade de ut mig utan att ens fråga hur det står till. Som tur är var min chef awesome och omplacerade mig. Nu trivs jag, känner mig uppskattad och behöver inte känna att jag måste vara stålkvinnan och en extra förälder på jobbet. 

Men att bli behandlad så har tärt på mig, jag fattar inte vad det är för fel på folk. Jag tappade i allt detta all lust att göra något, troligtvis för att jag hade slitit ut mig själv i både kropp och själ utan att få ett skit tillbaka. Eller ja, jag fick väl just det, skit, tillbaka. Eftersom de inte bahagade säga detta innan jag inskolat min egen ersättare, helt ovetande, så fick jag snällt sitta hemma och inte få betalt i flera veckor istället. Inte något jag är tacksam för direkt. 

Så nu försöker jag sakta hitta mig själv igen, jobba på att minnas saker och att inte ha ångest inför jobb som jag hade varje dag på förra stället. 

Idag har jag planterat om och odlat lite nya växter, något som jag gillar och som jag glömt av. Jag försöker sakta men säkert ta tag i saker jag helt enkelt struntat i när jag varit så trasig av stress. Min rygg mår skit men det jobbar jag också på, så gott det går när man är luspank. 

Skatten kommer väl snart så då får jag ju kanske något att röra mig med. Längtar tills jag är tillbaka på banan och får ordning i huvudet. Tills dess tar jag fram kalendern och jobbar på att organisera om mig och planera ut en plan så jag kommer ikapp mitt eget liv igen. Utan att springa allt för fort mot den välkända väggen....