Nu har jag provat vara blå/lila i exakt 12 dagar. Jag tänkte dela med mig om vad det inneburit, för livet blev faktiskt lite annorlunda med extrem färg i håret!
Om ni föreställer er mig, hur jag är som person. Jag är inte överdriver förtjust i oönskad uppmärksamhet, jag föredrar att inte stå i centrum och jag är ofta ganska självkritisk. Speciellt dom tre sakerna om mig kommer vara viktigt i detta inlägg. Resten av min fina personlighet krockar nämligen inte med hårfärgen :)
Hur som helst, har ni föreställt er mig? Bra! Då ska jag ge er en liten inblick i mina senaste 12 dagar.
Jag märkte snabbt att jag drar till mig blickar. Mest märks det på barn. Vissa barn har till och med stannat upp och stirrat på mig, och till en början blev jag väldigt osäker - vad är det för fel?? Jag fick liksom konstant påminna mig om att "Jaaaa juste.. jag har ju blått hår!". Det krockade liksom ganska hårt med den delen av mig som genast tror att nåt är fel om folk tittar för länge på mig. Det har krävts en hel del träning från min sida att bara strunta i blickarna, eller bara le tillbaka om det är barn som tittar :) Klart dom tittar, jag är ju blå liksom. Och dessutom är jag inte "emo" eller "goth" eller nåt sådant där extrem hårfärg är vanligare. Jag passar nog helt enkelt inte in i någon mall längre och därför fastnar folk med blickarna :)
Jag har även fått erfara kontakt från främmande människor som kommenterar håret. Och det sätter mig även där i nya situationer. Om jag färgat det blont hade ingen sagt något, det vet jag då ingen sa något de veckor jag var blond :) Men för att jag är blå så känner sig folk på nåt sätt mer bekväma med att börja prata med mig, de har något enkelt att starta konversationen med liksom :) Det krockar även här med hur jag är som person, jag gillar inte nödvändigtvis att småprata med främlingar, jag tycker det är ganska jobbigt faktiskt. Men komplimanger för håret kan jag ta, men sen behöver vi inte fortsätta bekanta oss med varandra :P
Nu låter jag rent asocial, vilket jag inte är, men jag är nog ganska mycket mer introvert än extrovert. Har jag ett intresse av att lära känna en person, då är det inga problem. Men är det en främling jag ska sitta brevid i nån timme och sen aldrig mer se, då är jag mer intresserad av att läsa min bok i lugn och ro.
I övrigt älskar jag att vara blå! Jag trivs alldeles utmärkt faktiskt! Det är ju min absoluta favoritfärg och jag blir glad av att se mig själv i spegeln. Dessutom är det vårdande toning som absolut inte skadar håret. Det som skadar är blekningen, och den behöver jag förhoppningsvis inte använda så mycket mer av i framtiden :) Om jag inte tröttnar på blå förstås ;)
Om ni föreställer er mig, hur jag är som person. Jag är inte överdriver förtjust i oönskad uppmärksamhet, jag föredrar att inte stå i centrum och jag är ofta ganska självkritisk. Speciellt dom tre sakerna om mig kommer vara viktigt i detta inlägg. Resten av min fina personlighet krockar nämligen inte med hårfärgen :)
Hur som helst, har ni föreställt er mig? Bra! Då ska jag ge er en liten inblick i mina senaste 12 dagar.
Jag märkte snabbt att jag drar till mig blickar. Mest märks det på barn. Vissa barn har till och med stannat upp och stirrat på mig, och till en början blev jag väldigt osäker - vad är det för fel?? Jag fick liksom konstant påminna mig om att "Jaaaa juste.. jag har ju blått hår!". Det krockade liksom ganska hårt med den delen av mig som genast tror att nåt är fel om folk tittar för länge på mig. Det har krävts en hel del träning från min sida att bara strunta i blickarna, eller bara le tillbaka om det är barn som tittar :) Klart dom tittar, jag är ju blå liksom. Och dessutom är jag inte "emo" eller "goth" eller nåt sådant där extrem hårfärg är vanligare. Jag passar nog helt enkelt inte in i någon mall längre och därför fastnar folk med blickarna :)
Jag har även fått erfara kontakt från främmande människor som kommenterar håret. Och det sätter mig även där i nya situationer. Om jag färgat det blont hade ingen sagt något, det vet jag då ingen sa något de veckor jag var blond :) Men för att jag är blå så känner sig folk på nåt sätt mer bekväma med att börja prata med mig, de har något enkelt att starta konversationen med liksom :) Det krockar även här med hur jag är som person, jag gillar inte nödvändigtvis att småprata med främlingar, jag tycker det är ganska jobbigt faktiskt. Men komplimanger för håret kan jag ta, men sen behöver vi inte fortsätta bekanta oss med varandra :P
Nu låter jag rent asocial, vilket jag inte är, men jag är nog ganska mycket mer introvert än extrovert. Har jag ett intresse av att lära känna en person, då är det inga problem. Men är det en främling jag ska sitta brevid i nån timme och sen aldrig mer se, då är jag mer intresserad av att läsa min bok i lugn och ro.
I övrigt älskar jag att vara blå! Jag trivs alldeles utmärkt faktiskt! Det är ju min absoluta favoritfärg och jag blir glad av att se mig själv i spegeln. Dessutom är det vårdande toning som absolut inte skadar håret. Det som skadar är blekningen, och den behöver jag förhoppningsvis inte använda så mycket mer av i framtiden :) Om jag inte tröttnar på blå förstås ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar