Nu är snart min graviditet slut, som jag valt att inte skriva ett pip om här, och inget annat heller för den delen :P Helt enkelt för att jag har haft annat att fokusera på! Men nu tänkte jag försöka skriva ner här hur graviditeten har varit, psykiskt och fysiskt, och även lite om själva tillverkningen :)
Några få av mina vänner hade tillgång till en liten sidoblogg där jag skrev om att vi hade det lite knepigt att få barn, och att vi till slut fick konstaterat att det var ganska otroligt att vi skulle få barn naturlig väg. Det var en liten livskris, som ni kanske kan tänka er. Många gånger gav jag upp under den relativt korta tid vi försökte (blev ca 2,5 år sammanlagt). Samtidigt var jag hoppfull, vi skulle ju få hjälp! Men att veta att man har 3 försök betalda av landstinget, och att det sedan skulle kosta 15000-30000 kr per försök, är ganska pressande! Tänk om det inte skulle funka? Hur mycket skulle vi lägga ut på försök om det kom till det? När ger man upp? Ger man upp? Jag gav upp som sagt, flera gånger. Jag kollade jobbannonser utomlands och planerade hur mitt liv skulle se ut utan barn.
För hur många har faktiskt tänkt på hur de skulle leva om de inte kunde leva som de alltid tänkt sig? Barn har alltid varit självklart för mig, klart jag vill ha barn liksom! Och att då få veta att det kanske inte alls kommer bli några barn, hur gärna jag än vill, rycker undan mattan för en ganska drastiskt.
Men nu sitter jag då här, gravid i v.40 och väntar på att min son ska vilja komma ut! Nu känns allt jag ovan skrivit ganska avlägset. Så för att inte skriva allt för mycket om den mörka perioden före graviditeten så hoppar jag nu direkt in i själva barnaskapandet!
Det var på en jobbresa till Stockholm i början av Maj 2015 som jag kissade på ett ägglossningstest. Det visade positivt, och jag ringde IVF-kliniken i Falun. Där väntade nämligen 4 infrysta embryon på mig som vi vid tidigare hormonbehandling plockat ut och fryst in, och ett av dem skulle tinas upp och stoppas in i mig i en naturlig menscykel. Jag fick order om att komma dit några dagar senare för insättning, den 13 maj närmare bestämt. Jag och Andreas åkte ner dit, vi fick se en bild på den lilla blastocysten de skulle stoppa in, och sen snackade jag och Andreas om hundar medan en kvinnlig läkare stoppade in det lilla livet i mig. Oerhört romantiskt. Sen åkte vi hem och jag jobbade natt :)
Sedan följde 10 dagar av väntan, jag drog till London och hade skoj, sen fyllde jag även 25 år. Den 25 maj hade jag order om att ta ett graviditetstest, men vem kan vänta 2 extra dagar?? 23 maj kissade jag på stickan, och exploderade nästan där inne på toan när jag snabbt såg att BÅDA strecken började bli synliga (=gravid). Jag tror jag hann torka mig, men byxorna hann jag inte dra upp, innan jag kastade mig ut från toan och ropade på Andreas. Och trots att han inte ens visste att jag gjorde ett test så hann jag bli förbannad över att han satt så tillbakalutad i soffan, han skulle ju stå beredd!!
Nu var jag då alltså gravid, och jag tror jag googlade allt om graviditet inom loppet av en dag. ÄNTLIGEN angick ju dom sakerna mig, som t.ex. gratis babyboxar, och att gå med i Liberoklubben. Lyckan och den där sorglösheten varade nån vecka, innan illamåendet och kräkningarna gjorde entré. Och stor entré gjorde dem på tåget till Stockholm där vi skulle bo på hotell, gå på Gröna Lund och allmänt fira att jag fyllt 25. Värre tågresa har jag inte varit med om!
Bild från första ultraljudet 25 juni 2015. Liten levande jordgubbe med ett hjärta som slog.
Illamåendet höll i sig i ca 10 veckor, mer eller mindre. Jag tror jag har spytt på nästan alla tänkbara ställen, och när det var som värst hade jag alltid en dubbel plastpåse på passagerarsätet när jag körde bil. Två gånger var jag tvungen att ljuga för chefen, jag blev "magsjuk" två gånger i rad vilket ju är väldigt ovanligt :P Men jag ville ju verkligen inte berätta för tidigt, utifall att det inte skulle gå vägen. För innan man är i v.12 så tror jag att de flesta kollar lite extra efter blod på pappret när man varit på toa. Missfall är ju den stora skräcken. Men vi klarade oss undan det :)
Ultraljudsbild 19 Augusti 2015
När illamåendet börjat lägga sig kom foglossning som ett brev på posten. KUL! Nu blev det plötsligt jobbigt att gå längre sträckor, sparka på saker eller bara ligga bekvämt i sängen. När man då läser om foglossning och inser att man bara kan lindra det, inte bli av med det, ja då hoppar man ju nästan högt av glädje (om man kunde hoppa alltså). Jag är ironisk om ni inte uppfattar det :P Det enda positiva med foglossningen var nog att jag kunde bli halvtidssjukskriven när det var som värst, vilken även min rygg blev glad över. 15 oktober-30 november 2015 jobbade jag bara 35% (jobbar 70% normalt sett), och 1 december klev jag av jobbet helt och fick graviditetspenning istället. Visst, att vara hemma i ca 2 månader och bara vänta är ganska tråkigt, men att slippa vara helt slut i kroppen och faktiskt orka se en fim nån kväll då och då vägde upp :) Sista arbetspasset jag gjorde var ett så kallat monsterpass där jag jobbade 07-18, och självklart gick inte allt direkt smidigt bara för att jag verkligen skulle få känna att jag levde :P
Nu har jag då snart gått hemma i två månader, och jag kan nog inte bli mer less på vår lägenhet än jag är nu! Nu vill jag bara ha ut bebisen och känna att jag har en mening med livet igen ;) Just nu är nämligen min mening med livet att fördriva så mycket tid som möjligt och att komma ihåg att äta och dricka. Samt att köpa hem lite onödiga prylar ibland som jag plötsligt MÅSTE ha. Exempelvis sitter jag nu och funderar på att köpa en luftfuktare in till sovrummet, då jag insett hur torr luft det är där inne. Kanske inte en helt onödig grej, men ändå något jag normalt sett hade ryckt på axlarna åt och struntat i. Och har ni förresten tänkt på hur gott vaniljkvarg är med vindruvor, startflingor och ostbågar iblandat?! Sjukt gott! Bara ett litet tips ;)
Nu ligger bebisen i magen fixerad, redo att komma ut alltså. Livmodern tränar på att dra ihop sig då och då, och bebis tränar på att både andas och trycka upp rumpan mot mina revben.
Helt sjukt är det att tänka på att den mikroskopiskt lilla blastocysten som vi fick se 13 maj, nu ligger och rör sig så att jag kan känna både rumpa och fötter samtidigt, och även när han trycker huvudet mot min kissblåsa. Att han kan reagera när jag trycker tillbaka på hans små fötter när de sticker ut i sidan på mig. Kroppen är en fantastisk skapare!
