tisdag 7 augusti 2012

Du och jag

Idag fyller du mig med tankar. Mitt hjärta blöder och jag vet inte vad jag ska göra. Jag vill inte säga det jag vill ha sagt av respekt till dig, men om jag inte säger det så tänker jag det ändå - och då är det väl ändå lika sant? Att du ignorerar och inte låtsas om mina små "vulkanutbrott" av känslor är svårt för mig. Jag kan aldrig veta vad du egentligen känner och tänker, du är så hemlighetsfull och jag får liksom gissa mig till allt och försöka läsa dina tankar. Jag är ingen tankeläsare, vilket har lett och än idag leder till missförstånd.


Liten text jag skrev till dig idag, för att få uttrycka några av de känslor som stormar i mig:

Du.
Jag känner av dig. Allt känner jag.
Jag känner din glädje, din ilska och din sorg.
Jag känner det i hela min själ, i hela mitt väsen.
Din glädje lyfter mig, den skickar mig upp i skyarna där jag kan sväva med ett evigt leende på mina läppar.
Din ilska är som tusen oslipade rostiga knivar i mitt bröst, de gräver och skär i mig tills jag inte kan ta ett enda andetag mer.
Din sorg fyller mig med nattsvart smärta, den äter upp mig inifrån och lämnar endast kvar ett tomt stirrande skal.
Din glädje tar jag gärna emot. Din ilska och sorg kan jag hantera.
När du däremot inte släpper in mig, när jag låses ute och står utanför och knackar på dörren in till dig. Då dör jag. Då töms jag på kraft, jag segnar ned på golvet och orkar inte ens lyfta blicken mot taket mer. 
Då förlorar jag meningen med min existens.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar