lördag 15 december 2012

Att få vara arg



Om någon gör något som gör dig arg, då har du rätt att vara arg. Låter det vettigt? Ja det kan man ju tycka. Men jag är en av de personer i denna värld som inte tillåter sig att vara arg. Jag blir såklart förbannad och arg ibland, men istället för att tycka att det är ok och rida ut vågen, så vänder jag mig mot mig själv och stänger inne mig i mig själv. Såhär kan det gå till inne i mig när jag blir arg:
  1. Någon/något gör mig arg, kanske riktigt förbannad till och med.
  2. Jag får arg-känslor, börjar koka inombords osv.
  3. Jag blir hetsig. Är den jag är arg på i rummet kan det bli ganska aggressiva konversationer eller rent utav att jag tar till våld (ytterst YTTERST ovanligt). Om jag inte kan göra detta sätter jag på musik och sjunger halsen av mig, arg musik. Kan även få städ-mani och börja städa utav helvete. Här kastas även saker sönder eller rivs sönder.
  4. Det fjärde steget är det jobbigaste för det är här det går fel. Allt ovan är för mig ok. Här vänder jag mig mot mig själv. Jag ifrågasätter om jag ens har rätten att vara arg, är det befogat eller bara något jag hittat på själv? Jag blir enormt kritisk mot mig själv, och den hårdaste domen fäller jag över mig själv. Mitt i allt har den jag bråkade med ingen skuld alls längre, allt är mitt eget fel. Här kan panik-attacker och självskadebeteende börja visa sig, då jag mitt i allt tycker att jag är världens sämsta flickvän/vän/medmänniska, och inget jag gör är bra. 
  5. Det femte steget är inte alltid något jag kommer till. Här bekämpar jag det dåliga i steg 4. Om jag i steg 4 inte tycker att jag är värd att äta eller så, så kan jag här i steg 5 göra mat och äta den bara för att visa att jag visst kan äta. Här är jag värd något igen. Jag hamnar oftare och oftare i det här steget och kan lämna steg 4 snabbare än tidigare.
Så, där har vi ett arg-utbrott a'la Isabelle. Jag fick igår berättat för mig att man faktiskt kan göra annorlunda. Man kan tillåta sig att vara arg, oavsett om det är befogat eller inte. "Känslan är aldrig fel", som en klok människa sa. För mig blev det ett litet uppvaknande. "Men varför har ingen berättat det för mig tidigare?!" var min första tanke. Om jag skulle tillåta mig själv att känna att jag är arg, och bearbeta den känslan på ett annat sätt, så skulle jag kanske aldrig ens hamna i steg 4, och utan steg 4 behövs inte steg 5. Min ilska skulle alltså minska till 3 steg istället för 5! Vilket liv!

Jag och min älskling har spenderat lite tid med att kolla på Mumin. Vi kom fram till att Lilla My är en jävla bra förebild! Hon säger vad hon tycker och är inte rädd för vad andra tycker om henne eller om dem tar illa upp. Hon gör som hon vill och mår hur bra som helst. Om vi tar det ovanstående som exempel. Om Lilla My skulle bli arg, vad gör hon då? Jo! Hon låter sig bli arg och börjar absolut inte hacka på sig själv över det. Och inte är det någon som älskar henne mindre för att hon är så. Tvärt om är ju hon de allra flestas favorit figur för att hon är som hon är! Så, lite mer Lilla My-inställning i livet skadar inte ett dugg! :)

Mina tre nya steg
  1. Någon/något gör mig arg
  2. Jag känner arg-känslan och kokar inombords
  3. Jag tillåter mig vara arg och ger utlopp för känslan på ett sätt som inte skadar varken mig själv eller någon annan. Riva sönder en plastpåse eller två kan vara det enda som behövs.
Kanske inte rätt väg att gå.. ;)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar