I vår (än så länge) lilla familj är vi tre personligheter; Jag, Andreas och Nalle. Nalle skaffade jag och mitt ex i september förra året, och när det tog slut mellan oss följde Nalle med mig. Han har alltid varit mer "min hund" då det alltid varit jag som ansvarat för träning och uppfostran, satt upp regler och tagit initiativ till nya aktiviteter med honom. När det sedan är så att Nalle alltid stått som min hund på papper också så var valet av vem han skulle bo med ganska uppenbart.
Jag har alltid haft en stor känsla av att ha det yttersta ansvaret för min hund på alla sätt, vilket jag tycker att jag har eftersom jag är den som får ta hand om skiten han ställer till med ;) Som tur är så är han inte den som ställer till med så mycket skit, han är mest bara en glad skit hela tiden - morrar han mot något blir jag förvånad.
Men allt detta ovan gör att jag har lite svårt att dela med mig av Nalle, "min hund" som jag ofta säger utan att tänka på det. Det är inte så att jag inte vill släppa in någon annan, Andreas i det här fallet, det är bara så att jag tvärt om inte vill tvinga på Andreas att ta hand om Nalle. När jag tänker på det så har jag i allmänhet svårt att fråga om hundvakt alls för att jag inte vill att Nalle ska vara en börda för någon som kanske inte egentligen vill till 100%. Jag har någon inre bild av att alla andra tycker att Nalle är en börda på något sätt, medan jag ser honom som min konstanta följeslagare - en del av mig på något sätt. Under tiden jag bodde själv var det ju bara jag och Nalle, hela tiden. Den tiden förde oss väldigt nära varandra och jag kan nog inte med ord ens börja beskriva hur mycket jag älskar Nalle.
Att då försöka gå ifrån att säga "min hund" till "vår hund" är knepigt, speciellt då det bara kommer automatiskt. Jag vill ju verkligen att Andreas ska kunna känna att det är lika mycket hans hund som min, för det är ju så det är nu när vi bor ihop.
För Andreas, jag vill inget hellre än att dela allt med dig - för alltid!
Jag har alltid haft en stor känsla av att ha det yttersta ansvaret för min hund på alla sätt, vilket jag tycker att jag har eftersom jag är den som får ta hand om skiten han ställer till med ;) Som tur är så är han inte den som ställer till med så mycket skit, han är mest bara en glad skit hela tiden - morrar han mot något blir jag förvånad.
Men allt detta ovan gör att jag har lite svårt att dela med mig av Nalle, "min hund" som jag ofta säger utan att tänka på det. Det är inte så att jag inte vill släppa in någon annan, Andreas i det här fallet, det är bara så att jag tvärt om inte vill tvinga på Andreas att ta hand om Nalle. När jag tänker på det så har jag i allmänhet svårt att fråga om hundvakt alls för att jag inte vill att Nalle ska vara en börda för någon som kanske inte egentligen vill till 100%. Jag har någon inre bild av att alla andra tycker att Nalle är en börda på något sätt, medan jag ser honom som min konstanta följeslagare - en del av mig på något sätt. Under tiden jag bodde själv var det ju bara jag och Nalle, hela tiden. Den tiden förde oss väldigt nära varandra och jag kan nog inte med ord ens börja beskriva hur mycket jag älskar Nalle.
Att då försöka gå ifrån att säga "min hund" till "vår hund" är knepigt, speciellt då det bara kommer automatiskt. Jag vill ju verkligen att Andreas ska kunna känna att det är lika mycket hans hund som min, för det är ju så det är nu när vi bor ihop.
För Andreas, jag vill inget hellre än att dela allt med dig - för alltid!
Min familj
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar