Vid det här laget har det väl blivit tydligt att träningen är ett ganska stort intresse jag har, och hobby... och livsstil. Det är något jag tycker väldigt mycket om helt enkelt. Idag satt jag och funderade och reflekterade lite på bussen när jag åkte in för att träna.
Före bussresan var jag hos läkaren för att kolla upp min huvudvärk och illamåendet som plågat mig under några veckor. Jag fick fylla i en lapp om mina levnadsvanor, vikt, längd osv. En ganska standardlapp helt enkelt. När läkaren sedan kollade igenom den sa hon "Ja men det här var ju exemplariskt! Normalvikt, tränar ofta, ingen tobak och dricker alkohol väldigt sällan. Då är inte problemet där i alla fall!". När hon sa det insåg jag att jag faktiskt lever väldigt hälsosamt ändå. Visst kanske matvanorna kan ändras men va fan.. en sak i taget ;) Sen tog dem massa tester, bland annat kollade hon blodtryck, blodsocker och lite andra värden, och allt såg tipptopp ut, frisk som en nötkärna! Och det kändes jävligt bra att få höra! Problemet med huvudvärken sitter snarare i att jag har någon spänning i nacke/rygg, så det ska jag gå till sjukgymnasten och få ordning på!
Och sen funderade jag lite till. Jag tänkte på hur långt jag kommit, och hur mycket som hänt med mig senaste tiden. När jag började träna så startade jag verkligen på NOLL. Jag använde de lättaste hantlarna i princip, kunde absolut inte lägga på någon vikt på skivstängerna, viktmagasinen hade ibland inte nog låg vikt för att jag skulle orka osv. En armhävning på knä var ju rent utav omöjlig, och gjorde jag 10 knäböj utan någon vikt alls så hade jag grym träningsvärk dagen efter. Jag var på NOLL, mycket svagare kan man inte bli. Ibland kändes det liksom hopplöst, hur ska man kunna bli starkare om man inte ens orkar genomföra övningen tänkte jag. Ibland gav jag upp en smula, kände mig svagare än en syrsa och tänkte att jag inte alls hörde hemma på gymmet, jag passade inte in.
Men tiden gick, jag blev envis och peppade igång mig själv. Jag insåg att jag måste köra mitt eget race, ha mig själv som mall och inte jämföra mig med andra. När jag insåg det och helt enkelt började lyssna på min egen kropp och anpassa mig efter den så kom resultaten! Jag klarar nu att lyfta en 7 kg hantel utan några problem i bicepscurl, när jag började träna körde jag på MAX 5 kg och det var JOBBIGT. Det är bara en av alla ökningar jag gjort. Känns så sjukt bra! Ju mer jag tränar, desto mer känner jag att musklerna blir vana att jobba och då blir det lättare att kunna köra lite tyngre, och lite tyngre igen. Jag kan pusha mer nu och det får mig att känna att jag åstadkommit något. Tidigare var både kroppen och psyket svagt, nu har kroppen blivit starkare och psyket likaså, jag är mer envis och tjurskallig nu ;)
Mitt stora mål har jag inte riktigt formulerat ännu, någon tävling vet jag inte om jag vill ställa upp i, och i så fall vet jag inte vilken typ av tävling det skulle vara. Har aldrig varit någon tävlingsmänniska, har liksom inte den där tävlingsinstinken i mig riktigt.. Eller så saknas det självförtroende ;) Men vi ser ju, det är då långt dit i alla fall! Så länge nöjer jag mig med att ha korta små mål som tar mig framåt.
Det jag vill säga med det här är: Ge inte upp! Oavsett om du känner dig sämst, svagast, fulast, som att du inte hör hemma eller allmänt bara dålig - fortsätt göra det du tycker om och jämför dig bara med dig själv!
Och sen funderade jag lite till. Jag tänkte på hur långt jag kommit, och hur mycket som hänt med mig senaste tiden. När jag började träna så startade jag verkligen på NOLL. Jag använde de lättaste hantlarna i princip, kunde absolut inte lägga på någon vikt på skivstängerna, viktmagasinen hade ibland inte nog låg vikt för att jag skulle orka osv. En armhävning på knä var ju rent utav omöjlig, och gjorde jag 10 knäböj utan någon vikt alls så hade jag grym träningsvärk dagen efter. Jag var på NOLL, mycket svagare kan man inte bli. Ibland kändes det liksom hopplöst, hur ska man kunna bli starkare om man inte ens orkar genomföra övningen tänkte jag. Ibland gav jag upp en smula, kände mig svagare än en syrsa och tänkte att jag inte alls hörde hemma på gymmet, jag passade inte in.
Men tiden gick, jag blev envis och peppade igång mig själv. Jag insåg att jag måste köra mitt eget race, ha mig själv som mall och inte jämföra mig med andra. När jag insåg det och helt enkelt började lyssna på min egen kropp och anpassa mig efter den så kom resultaten! Jag klarar nu att lyfta en 7 kg hantel utan några problem i bicepscurl, när jag började träna körde jag på MAX 5 kg och det var JOBBIGT. Det är bara en av alla ökningar jag gjort. Känns så sjukt bra! Ju mer jag tränar, desto mer känner jag att musklerna blir vana att jobba och då blir det lättare att kunna köra lite tyngre, och lite tyngre igen. Jag kan pusha mer nu och det får mig att känna att jag åstadkommit något. Tidigare var både kroppen och psyket svagt, nu har kroppen blivit starkare och psyket likaså, jag är mer envis och tjurskallig nu ;)
Mitt stora mål har jag inte riktigt formulerat ännu, någon tävling vet jag inte om jag vill ställa upp i, och i så fall vet jag inte vilken typ av tävling det skulle vara. Har aldrig varit någon tävlingsmänniska, har liksom inte den där tävlingsinstinken i mig riktigt.. Eller så saknas det självförtroende ;) Men vi ser ju, det är då långt dit i alla fall! Så länge nöjer jag mig med att ha korta små mål som tar mig framåt.
Det jag vill säga med det här är: Ge inte upp! Oavsett om du känner dig sämst, svagast, fulast, som att du inte hör hemma eller allmänt bara dålig - fortsätt göra det du tycker om och jämför dig bara med dig själv!
Smala latsdrag
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar